TW SJÄLVSKADEBETEENDE

 

 

Jag har alltid haft skam för mina ärr. Jag har alltid hatat hur de blev rosa knölar på mina armar och ben. Hur de vita ärren tar bort pigmenten från en. Jag har kännt skam när folk ser mina ärr och viskar bakom min rygg. Jag kände skam när min lärare bad mig sätta på mig en långärmad tröja för mina ärr syntes. Jag kände mig utsatt. Ensam. Jag hade en vän under åttan-nian som jag kunde prata med. Jag kände att jag inte hade någon. Det var en som skrattade åt mig när hen såg mina ärr, skrattade över att jag var så uppmärksamhetsökande. Andra blev skrämda. Visste inte hur eller vad de skulle göra för att hjälpa mig. Men då fanns det inget som kunde hjälpa mig.

När jag gick i nian kom jag äntligen ut över hur jag mådde. Jag fick kontakt med BUP och fick medicin utskrivet direkt. Men ärren blev bara mer och mer. 

 

Nu under min gymnasietid upptäckte jag att jag inte alls var ensam. Men istället kändes det som en tävling. JAG skulle ha mest ärr, JAG hade det värst. Det var MIG det var synd om. Jag har förfan BORDERLINE, DET ÄR MIG DET ÄR SYND OM!!!!!!!! 

Det var det enda jag kunde tänka på. Sen träffade jag hen. Vi träffades aldrig, men vi pratade varje dag och blev tills slut så gott som ett par. Hen självskadade också. Det blev en tävling mellan oss.

''Sätt en nål i din blodådra, det får blodet att spruta ut och det är jättekul!'' sa hen en gång till mig. Men jag var för rädd för att prova. Istället höll jag mig till mina små rakblad som jag hade pillrat ur rakhyvlarna. 

När jag hittade en annan människa i mitt liv efter 'F', som vi kan kalla hen för, så blev det från det sämre till lite mindre sämre. Istället blev det fyllor efter fyllor, hen skrek alltid ''KÄNN PÅ MIN FLICKVÄNS BRÖST, DE ÄR DET MJUKASTE SOM FINNS!!'. Hen blev inte ens arg när jag började hångla med en person när jag var som mest packad. Hen uppmanade det bara. Varje dag efter jag hade kommit hem kom rakbladen fram. Jag kände mig så jävla utnyttjad. Men jag behövde uppmärksamheten från hen för att känna mig älskad. Men jag kunde bara skänna skam över att bli såhär utnyttjad. Skam för att behöva uppmärksamhet från en som inte ens älskade mig för att kunna överleva. Jag var inte ens kär i hen, jag behövde bara någon i mitt liv. Och gratis fyllor. Men jag kände fortfarande skam över att behöva leva såhär.

 

När det tog slut mellan oss kom F tillbaka i mitt liv. Det blev ännu värre. Tävlingen var igång igen.. Det kändes som att inget kunde stoppa oss. Jag höll på att rymma från en klassresa för att träffa hen, men som tur var så stoppade mina klasskamrater mig. Då kände jag skam över att jag inte fick träffa F för att jag var för feg för att rymma. Idag känner jag skam över att jag ens ville smita därifrån.

 

Idag står jag här. Fri från självskadebeteendet. Jag minns inte ens när jag självskadade sist. Jag vill inte minnas. Men känner jag skam över mina ärr? Svaret är nej. Jag gör inte det. Jag överlevde detta. Jag kan gå i kortärmat idag utan att skämmas lika mycket som jag gjorde då. Visst, blickarna och viskningarna gör ont ibland, men det är bara ignoranta människors åsikter. Jag klarar mig utan dom. Jag klarar det här. Jag kommer överleva detta.