Jag hör dom. Jag hör dom varje dag, mer eller mindre. Jag hör deras skrik, deras viskningar, deras sång. Jag hör allt. 

 

Senaste gången det hände var igår. ''Spring, spring!'', skrek hon. Hon lät livrädd, så jag blev också livrädd. Jag tog en ångestdämpande och sjukanmälde mig från skolan. Tog första bästa tåg hem. Grät lite på tåget, sprang sedan hem och gosade med katten. Jag självskadade inte, så det är väl bra? 

Såhär har det varit så länge jag kan minnas. Det är inte förens nu som jag kan höra skillnader på rösterna. Förra veckan var det en man som besökte mitt huvud. ''Känner du igen mig?'', sa han. Jag pratade med min psykolog om händelsen men hon vet inte vad hon ska göra för att hjälpa mig. 

Mitt humör har blivit värre. Ändå så får jag starka mediciner. Jag känner tomhet varje dag, hela tiden. 

Jag är less på att må såhär. Mitt mående skrämmer iväg folk också. Vilket gör att jag knappt kan öppna upp mig. Jag är less på att vara ensam, jag är less på att må som jag gör. Jag vill kunna gå till sjukhuset en gång till och sen gå ut helt frisk. Men det är ju inte så lätt.